Här är mitt liv.

Torsdagen den 15 februari 1990, för 7558 dagar sedan föddes en liten flicka på BB i Gällivare. Hon var född en månad för tidigt så hon hade svårt att andas normalt. Efter en tid i den varma sköna kuvösen var hon redo att möta världen. Snabbt växte denna jänta upp till en envis liten tjej med stora drömmar. Inga hinder var för stora för henne, och inga uppgifter för tuffa. Hon var beslutsam om att hon kunde klara allt själv. Tillsammans med hennes underbara familj fick hon göra många resor ut i världen, något som hon älskade. Nya äventyr var bland det bästa hon visste och än idag är resandet ett av hennes största intressen. Ett annat intresse som hon snabbt kom att fatta tycke för var fotbollen och så småningom innebandyn. Sport i det stora hela låg henne varmt om hjärtat. Drömyrket var såklart att bli fotbollsproffs. Som tur var ställde hennes föräldrar upp på att skjutsa henne till alla träningar hon ville gå på. Det var trots allt 1 mil till Junosuando och ca 7 mil till Pajala där de olika träningarna hölls. Efter många års längtan att få börja skolan var det vi 7 års ålder äntligen verklighet. Den stolta ettagluttaren älskade läxor och försökte sig gärna på storebroderns skolarbeten. Hon tyckte att skolan var bland det roligaste som fanns. Som för många andra ändrades detta ganska snabbt. Men envis som hon var skulle hon alltid göra bra ifrån sig, så hon fortsatte att plugga hårt även fast andra saker lockade mer. Helt plötsligt hade låg-, mellan- och högstadiet genomförts och hon stod där på kyrktrappan och kände sig lycklig men samtidigt nervös inför det stora gymnasiet. Hon flyttade från det trygga Lautakoski till det inte alls så trygga Pajala och helt plötsligt var det dags att ta ansvar och bli vuxen på riktigt. Det visade sig att hon hade talang som målvakt i innebandy och gjorde bra ifrån sig på olika turneringar och på innebandyskolan som hölls varje år i Boden. Tränaren för Boden fick upp ögonen för henne och hon erbjöds plats i laget, lägenhet och annat nödvändigt. Allt verkade perfekt och hon bestämde sig för att åka. Men icke, vissa människor satte stopp för detta och påstod att det hon sökte fanns i Pajala. Diskussioner, tvister och en hel massa ilska utbröts och för en stund kände hon hat. Enda utvägen var att hon skulle skriva över sig till Boden och betala allting själv.  Hon vägde för- och nackdelar men kom inte fram till något.  Som ett ljus i hennes mörker dök Johannes upp och allting förändrades. Hon ville tillbringa varenda liten stund med honom och hon hade ett svårt beslut att ta. Åka eller inte åka? Johannes stöttade henne genom det hela och försäkrade henne om att han skulle stå bakom henne i vilket beslut hon än tog. Hon valde att inte åka. Rädslan av att ånger en dag skulle ge sig på henne var enorm. Det visade sig tids nog att det svåra beslutet hon en gång tog var bland det bästa hon gjort. Idag bor hon och sambon kvar i Pajala, deras snart 4 åriga förhållande är stabilt och om 3 månader ska de åka på deras första utlandsresa tillsammans. De har funderingar på att snart flytta söderut och troligtvis jobba och senare studera. Men det är något som de tar tag i när det känns rätt och när deras framtidsplaner är klara. Flickan som föddes torsdagen den 15 februari 1990 har upplevt glädje och sorg, hon har upplevt medgångar och tyvärr en hel del motgångar.  Men detta har gjort henne starkare och idag tycker hon att livet hon lever inte kunde bli bättre.