.JPG)
Som ni kanske vet tycker jag om att vara med i tävlingar. Den här gången skulle man skriva om sin bästa jaktupplevelse, så jag gör ett försök och hoppas att jag vinner något fint.
Min bästa jaktupplevelse är lätt att välja ut, för jag har nämligen bara en. Våren 2012 blev jag klar med min jägarexamen och såg fram emot att till hösten få ge mig ut i skogen. Sommaren rusade iväg och helt plötsligt var det dags. Det visade sig så småningom att denna höst inte blev som jag tänkt, den blev så mycket bättre.
Den 21 september var min andra jaktdag, en vacker och solig sådan. På morgonen planerades det hur vi skulle genomföra dagens jakt. Jag blev tilldelad ett pass vid ett kalhygge, Naisaho heter det, när jag ljudlöst klättrat upp i det lite skrangliga tornet satte jag mig till rätta och såg mig omkring. Aldrig hade jag sett ett så vackert kalhygge. Plötsligt slog nervositeten till, tänk om det faktiskt kommer en älg? Lika snabbt som jag tänkt tanken gick nervositeten över och jag lutade mig tillbaka. Hur troligt är det att jag på min första jakt på egen hand får chansen att skjuta en älg? Inte speciellt troligt.
Då och då rasslade det till i skogen men varje gång var det blåsten som lekte med asplöven. Efter ungefär en halvtimme vibrerar det i min mobil. "Älg" stod det på meddelandet. Direkt gick pulsen upp och jag satt på helspänn. Strax därefter fick jag ett sms från min pappa. Där stod det "Stor tjur på väg mot dig, vi kan inte skjuta, för långt. Var beredd." Nu var dem allt bra lustiga, skickar sms på det där viset och lurar mig att det kommer en älg, tänkte jag. Så jag lutade mig återigen tillbaka samtidigt som pulsen fortsatte att gå på högvarv och tankarna kring vad jag skulle göra om jag fick möjligheten att skjuta snurrade i mitt huvud. Det gick ett par minuter och hela tiden höll jag nogrann uppsikt över kalhygget, jag tittade till vänster, till höger och tillbaka till vänster och helt plötsligt såg jag en stor krona som rörde sig över det lilla myr-stycket och var på väg mot kalhygget! Ja, jag måste erkänna. I det tillfället höll jag på att skaka ur stövlarna. Hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont. Jag följde tjuren med blicken när den lunkade längs skogsbrynet, plötsligt vek den av och skymdes av alla träd. Där försvann mitt livs chans, tänkte jag och kikade med kikarsiktet för att se vart den var på väg. Jag sänkte geväret för att försöka behärska mina nervösa skakningar, jag lyfte det igen och i samma ögonblick vek tjuren åter och fortsatte efter kalhyggets kant. Jag la geväret till rätta och tog tornet som stöd. Jag siktade noga, nu gäller det, tänkte jag och plötsligt upphörde skakningarna och jag blev lugn. Försiktigt osäkrade jag geväret, siktade än en gång och kramade försiktigt om avtryckaren.
I samma sekund föll den enorma tjuren ner på marken och jag laddade om. Smällen var så hög att det började tjuta i öronen. Rekylen som jag tidigare fått ont av kändes inte ett dugg. Jag förstod i det ögonblicket inte riktigt vad som hade hänt, skakningarna och hjärtklappningen kom tillbaka, fast denna gång ännu värre. Samtidigt höll jag mig lugn och rörde inte blicken från tjuren. Den fina kronan flängde fram och tillbaka och han försökte ta sig upp men misslyckades. Så här i efterhand har jag svårt att uppskatta tiden från skottet till att jag sänkte geväret, det kan vara 2 minuter, det kan vara 10. Vid det tillfället visste jag knappt vad jag hette. Men när kronan slutat flänga och tjuren låg helt stilla sänkte jag geväret och tog upp mobilen. Vad i hela friden hade just hänt!? Jag fumlade men lyckades slå pappas telefonnummer, "Grattis" svarade han, och tog förgivet att jag hade träffat. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad som sades, men jag frågade vad jag skulle ta mig till och bad honom att komma till platsen! Han sa att jag antingen kunde sitta kvar och vänta på någon från jaktlaget eller försiktigt gå fram och se efter. Jag valde det sistnämnda. Med skakiga ben klättrade jag ner från tornet och började gå de 150 m som det var till skottplatsen.
Innan jag klättrade ned från tornet hade jag gjort patron ur och när jag åter sköt fram slutstycket sett till så att det inte fanns något i loppet. Det var kanske inte mitt smartaste drag för när jag närmade mig tjuren började den helt plötsligt flänga med huvudet igen. Något jag inte hade räknat med. Den gjorde inte mer än så, den hade aldrig tagit sig upp, men den levde. Jag började skaka och försökte fumlandes ladda geväret. Jag ställde mig i jägarställning och siktade för att ge ett nådaskott. Men var skulle jag lägga det?! Det hade jag inte läst om! Var som helst är väl bättre än inget alls? Jag sköt ett skott och det hjälpte, tjuren förblev liggandes. Ungefär då började jag förstå vad som hade hänt. Jag hade skjutit min första älg. Plötsligt hoppade jag till av att mobilen ringde, det var pappa, han frågade hur många taggar det var och jag tittade på tjuren som låg med ena hornet i vädret. "Fyra" svarade jag. "Vad säger du? Ladda om, det kan komma en till". Den tjuren pappa och Johan, en i jaktlaget, hade sett var en betydligt större. Herregud, det här är inte sant tänkte jag och laddade om ytterligare en gång, satte mig på ett vält träd och började spana. Kort därefter kom Johan, han tittade på älgen, han tittade på mig och skrattade. "Fyra taggar? Den har elva" sa han. Jag tittade på älgen och började skratta. Som sagt, jag visste knappt vad jag hette. Jag vet inte hur jag hade räknat, men en sak visste jag. Jag hade skjutit mitt livs första älg.
Jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag blev och fortfarande är. Men stoltast av alla är nog min bortgångna farfar, vars gevär det var jag sköt älgen med. Anledningen till att jag tog jägarexamen var att få överta hans gevär, aldrig trodde jag väl att det skulle gå som det gick. Nu kan jag knappt bärga mig till nästa höst, att få sitta runt lägerelden med ett härligt jaktlag och att få ge mig ut i de vackra jaktmarkerna med vetskapen om att det någon gång kan bli min tur att få skjuta igen.
.JPG)
