Jag har så mycket att säga, men ändå känner jag mig tom på ord. En dröm som jag haft i över 5 år blev av och krossad lika snabbt. Jag förstår inte hur en människa kan vara så egoistisk och helt sakna empati. Jag förstår inte hur en så kallad vän kan bete sig på det här viset. Min reskamrat svek mig, rejält. På grund av hemlängtan. Det värsta är att hon själv inte verkar förstå vad hon egentligen ställt till med. Idag skulle jag befinna mig i Thailand, istället ligger jag i Stockholm. Arg, upprörd och djupt besviken. Många tusenlappar fattigare, helt i onödan. Får dessutom inte börja jobba förrän 7:e maj då vi anställt vikare. När jag på jävligt kort varsel fick reda på att jag skulle bli lämnad bestämde mig snabbt för att åka på egen hand ner till Thailand och möta upp ett tjejgäng som jag aldrig träffat men som verkade vara toppenfina!. Oturligt nog hade de åkt iväg på en djungelvecka i närheten av Bangkok, detta skulle innebära 8 dagar på egen hand tills dess att de kom tillbaka. Visst, det skulle gå hur bra som helst, men hur roligt skulle det vara? Den här resan ville jag dela med en vän, och det fick jag inte göra. Detta var så oerhört viktig för mig och det bränner i hjärtat att inse att mitt äventyr nådde sitt slut, snabbare än jag någonsin kunnat tro.
